linnealouise

Jag önskar det fanns ord som skulle kunna beskriva hur jag känner för dig. Samtidigt som du en gång var det bästa jag hade, kan jag inte släppa att du förändrades till en människa som jag idag känner en ilska mot. Eller egentligen är det inte ilska jag känner. Jag vet inte vilket ord som skulle passa bäst in på dig. Ilska, saknad, okänslig, ovetande. Ja, orden skulle kunna vara många. Om jag bara visste hur jag skulle uttrycka mig. Jag finner inga ord för dig. Så som du en gång i tiden hjälpte mig, förstör du bara för mig nu. Du förstör för mig. Du har gjort mig rädd, för något som egentligen är så fint. Men du har tagit bort allt det fina. Det enda jag känner är rädsla och hat mot det som en gång var så vackert i mina ögon. Du har förstört min syn på det vackraste jag visste. Om någon kommer mig nära, stöter jag bort dom. Jag är rädd för att släppa in människor för du förstörde allt för mig. När någon bryr sig om mig nuförtiden, blir jag förvånad. Jag blir förvånad av att det faktiskt fortfarande finns människor där ute som vill mitt bästa, som vill mig väl. Ni förvandlades in till människor som förstörde för mig, som tryckte ner mig när jag äntligen hade tagit mig upp. Idag när någon är snäll och bryr sig om mig blir jag ställd. Frågorna som finns i mitt huvud är: varför? Hur länge kommer detta räcka? Blir han som er? Gör han detta för att sedan tvärvända och göra som ni gjorde? Förvirringen är stor. Och du, du var den som skapade denna stora förvirring hos mig. Du är den som har gjort att jag alltid tror det värsta om folk. Du har förstört min syn på människor, människor som egentligen är bra och snälla. Men jag tror det värsta om dom för du har förstört min syn på människor.